Hej! Detta är en anonym blogg. Gjord av en 18 årig tjej. Som har en hel del att säga, och en hel del att få ur sig.

Jag förväntar mig absolut inte att någon ska läsa denna blogg. Men den som råkar klicka in sig på den och läser, får gärna kommentera.

Först ska jag börja berätta om mitt liv...

Jag har en mamma och pappa som älskar mig, och skulle göra allt för mig. Jag har två äldre syster som även de älskar mig.

Jag har alltid vetat det, att de älskar mig alltså. Trots det har jag sårat dom så mycket.. Så mycket att jag inte fattar hur de orkade med mig. Och inte bara slängde ut mig! 

Det är inte först nu, några år efter allt hände som jag fattade hur de kunde stå ut med mig. 

Vilket de gjorde eftersom dom älskar mig.

Och tro mig jag älskar min familj också! Så otroligt mycket älskar jag dom. Trots allt jag gjort mot dom som visat det motsatta. 

Jag har egentligen haft en perfekt uppväxt.

Jag bodde i ett litet samhälle, med andra barn i min ålder. På gatan där jag bodde var det bara barn i min ålder och mina systrars. Det var fotboll, kurragömma, kojbygge och massa mer. 

Och de alla familjerna samlades på grillkvällar, och på massa annat. 

En så kallad perfekt gata. 

Men jag har alltid haft problem med min ilska. I skolan blev jag arg för minsta lilla, och jag minns inte hur många gånger jag låste in mig på toaletten tills dagen var slut. Så i trean började jag i en speciell skola. Just för barn som hade lite aggressions problem. En jättebra skolan, med klasser på bara fyra elever. 

Jag gick där till mitten av femman.

Redan på denna tiden var jag överviktig, jag var bara några kilon ifrån fetma. 

Och ni kan ju tänka er en tjej som går i femman och är fet. Det är aldrig något bra. Med andra ord så blev jag mobbad, väldigt mycket. 

Och jag slogs mot de som mobbade mig. Jag ville inte slåss. Utan jag ville bara passa in. Så jag försökte verkligen att inte slåss. Men de som mobbade ville slåss, och de ville få mig att slåss. Därför gjorde de allt de kunde för att trigga igång mig.

Och för det mesta så lyckades de. Det var ju aldrig några riktiga slagsmål direkt, utan mest att deras kompisar stod och hejdade på den som skulle slåss mot mig, sen var det bara att dra dom i håret tills de gav sig, eller tills någon kom på den geniala idén att hämta en lärare. 

Och detta, att jag blivit mobbad har förstört min egen självkänsla, och mitt självförtroende. Trots alla de år som gått sedan dess så är både självkänslan och självförtroendet så otroligt lågt.

Visst att idag så är det bättre än vad det var för ungefär ett år sedan.

Men när det kommer till seriösa saker så märker jag så väl på mig själv hur lågt det faktiskt är...

End of part 1

Om man nu får säga så...